Ofta när en pratar om keramik så handlar det om olika sätt att forma leran och sen ska den "bara" glaseras och brännas. Väldigt mycket fokus läggs på olika sätt att forma leran - en nog så viktig del av arbetsprocessen när en gör keramik - men resten då! Det finns också en massa goda råd som delas i all välmening och vi är många som lär ut olika aspekter av vad som är viktigt när en gör keramik, men det finns ju så himla många sätt att förhålla sig till all denna kunskap. Och kanske vill vi inte alla samma sak!

Själva formandet av leran är en process där det finns både tekniker, knep och "regler" att förhålla sig till för att vi ska kunna skapa föremål som håller genom hela processen, och här finns ju ett stor mått av frihet att själv skapa sina egna arbetssätt inom de ramar som själva materialet, leran, sätter upp för oss när det gäller sammanfogning, torkning och mycket annat.

Men när det kommer till glasyrer så är det ofta en del av processen som ska gå så himla fort (om det inte handlar om tidskrävande dekorationsmålning och liknande) och det finns också en hel del idéer om hur det "ska" vara. Det "ska" vara en viss vattenmängd i alla glasyrer, de ska "kännas" på ett visst sätt, det "ska" doppas i 3 sekunder osv, osv. Och det är kanske sant - hos den vi lär oss hos. Och sen kommer det till brännkurvor och bränntemperaturer där det också "ska vara" på ett viss sätt, det "ska" vara 20 minuters hålltid och en får inte öppna ugnen innan en viss temperatur t ex. Och alla regler och måsten kan lätt kännas svåra och begränsande och det blir en del av arbetsprocessen som en vill ha avklarad så fort som möjligt, eller så skjuts den upp på obestämd framtid.

Men i allt detta finns ju utrymme för minst lika mycket "arbetsprocess" som i skapandet av föremålet och bearbetningen av leran. Självklart finns det många tekniska aspekter att förhålla sig till men i slutändan är det ju jag själv som har att bestämma hur jag vill göra - hur mycket vatten jag vill ha i glasyren, vilken viskositet den ska ha, hur och hur lång tid jag vill applicera den och slutligen hur jag vill bränna den. I slutändan handlar det ju om en helhet där lerföremålet jag skapat ska få sin slutliga finnish med glasyr och glasyrbränning och bli som jag vill ha den.

LÅT DET TA TID! Att ägna samma tid och omsorg åt att lära sig grunderna i glasyrkemi och bränning och att sedan tillämpa det med samma tid och omsorg på sina lerföremål är något som alltid lönar sig i längden. Att slippa bli besviken gång på gång för att en hoppat över de viktiga testerna. Att slippa glasyrer som blir över- eller underbrända - och se skillnaden på det och ett färdigbränt objekt. Att verkligen lära sig även de här materialen och redskapen som en lika stor del i arbetsprocessen. Vilken tillfredsställelse!

Och så har vi ju en annan aspekt på det hela. Att få göra som en vill i sin egen verkstad är ju lätt, men hur ska en göra om en är inhyrd eller går på kurs hos någon annan då? Jag vet hur frustrerande det kan vara att inte ha full frihet, men det är ju så det får lov att vara. Är jag hos någon annan så får jag förhålla mig till hur de arbetar där förstås. Och det går alldeles utmärkt för även där kan jag lära mig mina material och redskap, även om jag då måste anpassa min arbetsprocess. Men istället för att drömma om ett sprutskåp som lösningen på mina problem så får jag hitta lösningar där jag är. Men i min egen verkstad får jag göra som JAG vill!