Glasyrblogg - inlägg om glasyrer, leror och annat smått och gott

När en ska göra glasyrer så kan en använda sig av flera olika metoder och angreppssätt. Och ibland hörs röster som vill framhäva det ena sättet framför det andra – använda köpeglasyrer, göra egna glasyrer, utgå från beräkningar och glasyrkemi eller ”testa sig fram” och så vidare. Jag menar att en behöver flera metoder för att nå de resultat en vill ha, men att allt vi gör praktiskt behöver bottna i grundläggande kunskaper om råmaterialen, kemin, värmearbetet, osv. Först då får en ut maximalt av alla de olika metoderna och slipper testa ”i blindo”. Och även om vi använder köpeglasyrer så ger stabila grundkunskaper bättre förutsättningar att få bra och begripliga resultat. Kunskap och struktur vinner alla dagar i veckan för min del. Överraskningarna kommer ändå!

När vi ändå pratar om att göra keramiken tät – vad är egentligen flytande kvarts som det pratas så mycket om? Löser det verkligen problemet? Och varför letar vi efter genvägar för att lösa ett problem som är så lätt att lösa genom att göra bra keramik?

Ett av de allra vanligaste missförstånden inom keramisk verksamhet är att sintring på något sätt skulle innebära att lerskärv eller glasyr förglasas och blir tät. Men så är det alltså inte. Det korrekta begreppet för när en lerskärv och/eller glasyr bildar glas och därmed blir tät är VITRIFIKATION.

Att det kan bli skillnader för att råmaterialen varierar över världen och över tid är ju en sak. Men varför är det så svårt att få just ”det där” resultatet som receptet utlovade? Och är vissa glasyrer mer besvärliga än andra?

Att återvinna är en självklarhet för de flesta keramiker. Att ta hand om de råmaterial vi har tillgång till och försöka få ut mesta möjliga av dem, med minsta möjliga spill. Men hur återvinner vi lera egentligen? Och vad är lera till att börja med?