Glasyrblogg - inlägg om glasyrer, leror och annat smått och gott
En del kommersiella glasyrer marknadsförs med väldigt breda smältintervall, från temperaturer kring 1020-1280C. Men är det verkligen möjligt?
Glasyrer
smälter ut och bildar glas under de sista 100C av glasyrbränningen upp till
glasyrens optimala topptemperatur! Det är den kemiska verkligheten.
En
”normal” glasyr har ett spann om ca 2-3 käglor (eller ca 30-40C) kring den
optimala topptemperaturen där de är vitrifierade, dvs har en acceptabel glasbildning för att bilda en hållbar och ändamålsenlig glasyr. Det
är den kemiska förutsättningen för att glasyrer ska kunna bildas – utan att
vara underbrända eller överbrända.
En
glasyr som är underbränd eller överbränd har sämre hållbarhet, utvecklar fler
glasyrfel och kan lättare läcka ämnen till t ex mat.
Men
vissa glasyrer kan vara bra på att ”dölja” det faktum att de är under- eller
överbrända, dvs ”se bra ut” ändå.
Men i de flesta fall finns det tecken som avslöjar att glasyren antingen är
underbränd eller överbränd.
Underbränd glasyr
•Penseldrag
eller droppar smälter inte ut helt
•Glasyren
kan vara mattare än den färdiga
Överbränd glasyr
•Glasyren
rinner
•Glasyren
bubblar och får blåsor
•Glasyrens
yta blir som apelsinskal
Självklart
har jag testat att mina teorier stämmer.
Jag
har valt ut en kommersiell glasyr som tillverkaren säger ska fungera både för
lergods och stengods. Jag
har testat den med jämna mellanrum i hela det temperaturintervall som
tillverkaren säger fungerar.
Åtta
tester i temperaturintervallet 1020-1280C visar
•Att
glasyren är underbränd ända till 1140C (kägla 2)
(dålig
utsmältning av droppar, penseldrag och i
nederkanten av testet, känsligare för repor)
•Att
glasyren börjar bli överbränd vid 1180C (ca kägla 5)
(glasyren börjar bubbla och bli ojämn i ytan och detta tilltar med ökande
temperatur, glasyren börjar få en ”kjol”, dvs rinna, i nederkanten)
Glasyren har ett verkligt
brännintervall mellan
ca 1150-1170C där den fungerar utmärkt.
• Det som beskrivs som "glasyreffekter" är i själva verket tecken på att glasyren inte är korrekt bränd, och borde hellre kallas glasyrdefekter.
Den här typen av glasyrer är inte ovanliga – tvärtom så återfinns de hos många olika leverantörer. Min poäng är inte heller att peka ut någon enskild leverantör – det finns flera. Jag kan inte heller svara på varför de gör så här. Men jag ifrågasätter varför de väljer att marknadsföra en glasyr, som fungerar utmärkt i ett begränsat smältintervall, på det här viset. Det ger konsumenten fel information och stor risk för undermåliga resultat, och i slutändan dålig publicitet för leverantören.
Glasyrerna
är dessutom ganska enkla att tillverka med i princip endast två råmaterial. Det
ger en glasyr som visserligen smälter tillräckligt för att få glans vid en låg
temperatur, men som också är tillräckligt styv för att inte rinna all världens
väg vid de högre temperaturerna. Men vi ska inte låta oss övertygas
att de är väl utsmälta, hållbara och ändamålsenliga glasyrer i hela
temperaturintervallet – det är de inte!
/På bilden ser ni en glasyr som marknadsförs med löfte om att fungera från 1020-1280C. I själva verket har den ett rimligt smältintervall på 1150-1170C där glasyren är väl utsmält och inte uppvisar några glasyrfel. Innan 1150C är den inte helt utsmält och är känslig för repor mm. Efter 1170 börjar den bubbla och få en yta som känns som apelsinskal./

