Det enkla svaret är - i princip ingen skillnad mot att använda glasyrerna var för sig. Förutsatt att det är "bra" glasyrer!

Det har länge debatterats att exempelvis fasseparerade glasyrer skulle ha sämre hållbarhet än glasyrer som inte fasseparerar. Men det har testats och det visar sig att det inte är någon märkbar skillnad mot andra glasyrer när det kommer till ev läckage när glasyrerna utsätts för standardlabbtestet med ättikslösning.. Och samma sak gäller för glasyrer som vi lägger överlappande. 

I den nyss utkomna boken av Gabriel Kline och Bill Collins - Amazing Glaze: Food-safe recipes har man återigen tittat närmare på vad som gör en glasyr svag och därmed riskerar att läcka ämnen till livsmedel. Bill Collins är kemiprofessor med tillgång till avancerad labbutrustning och har testat glasyrerna i boken enligt konstens alla regler. Det de kommit fram till är att det är ett par saker som är de värsta bovarna när det gäller att göra glasyrer svaga - skev flussbalans och undermålig vitrifikation. Samma resultat som Matt och Rose Katz har kommit fram till tidigare i sin verksamhet på Ceramic Materials Workshop och på Alfred University. Och det finns flera personer bakom dem som har kommit fram till samma sak på olika sätt. 

Återigen har vi alltså fått belägg för att det är en bra flussbalans och väl vitrifierad skärv och glasyr som säkerställer en bra hållbarhet för keramiken, särskilt viktigt för bruksgods. Flussbalansen är t ex mycket viktigare än stora mängder kvarts och aluminiumoxid i glasyren, vilket länge varit en förhärskande "sanning". Självklart behövs de för att bilda glas, men det går alltså att göra dåliga glasyrer med både låga och höga nivåer av dessa.

Men - det måste sägas - då måste vi ju ha bra koll på vad som är en bra flussbalans och att keramiken har vitrifierat tillfredsställande, och då är vi tillbaka till samma grunder som tidigare. Vi behöver ha koll på glasyrernas kemiska sammansättning, vi behöver ha koll på värmearbetet och vi behöver veta att skärven vitrifierar som den ska.