Så varför är det viktigt att vara petig med det begreppet då? Sintring har ju använts jättelänge. Jo, av flera skäl. Begreppet sintring används på många olika sätt – det talas om sintring, tätsintring, högsintring och en massa andra förvirrande beskrivningar som har en sak gemensamt. De saknar en tydlig definition på vad som menas. Ett annat skäl är att sintring ofta används som en beskrivning av att lerskärv och glasyr bildar glas och därför blir tät och inte släpper igenom vatten. Det är felaktigt på flera sätt. Ytterligare skäl till att inte använda begreppet sintring som det görs idag är ju för att det är fel helt enkelt, så varför inte använda korrekt vokabulär och därmed förbättra kommunikationen kring detta.

Slutligen finns det ett annat, minst lika viktigt skäl, och det är att tillverkare av lermassor och glasyrer kan använda begrepp med luddig innebörd för att invagga oss i något slags felaktig säkerhet kring detta. Och det är ju väldigt viktigt eftersom det är vi keramiker som är ansvariga för att vår keramik håller måttet. Det kan vi aldrig ställa en materialleverantör till svars för. Ju bättre kunskap vi har desto enklare är det för oss att genomskåda all vilseledande och t om felaktiga information som finns där ute. För tyvärr är det så att våra leverantörers kunskaper om våra material varierar kraftigt och dessutom tenderar information att försvinna på vägen från tillverkare till distributör när tekniska datablad skrivs om eller ibland försvinner. Och så länge vi bara får information om vilka temperaturer materialen ska brännas till, i stället för det korrekta – värmearbete – så kan vi vara ganska säkra på att kvaliteten på informationen sviktar. Och det säger jag inte för att peka ut våra leverantörer som ”dåliga” utan för att peka på ett systemfel i vår bransch. Ett systemfel som ger oss keramiker fel information och sprider okunskap istället för att vi tillsammans förbättrar kunskapsläget.

SINTRING 
När vi sysslar med keramik betyder helt enkelt att vi hettar upp materialen men till en punkt under dess smältpunkt. Kemiskt bundet vatten kommer att avges liksom en del organiska restprodukter och lera kommer inte längre att vara lera i den mening att den går att återvinna igen. En sintrad lerskärv är porös och genomsläpplig för både luft och vatten. Lite förenklat så kan vi säga att skröjbränd keramik är sintrad. Lergods sintrar också men når aldrig vitrifikation, dvs förglasning, utan fortsätter vara poröst och genomsläppligt.

(Sintring kan också ske under mycket högt tryck där materialet kan bli helt tätt, men det är en helt annan process som vi inte har tillgång till.)

VITRIFIKATION 
Det är det uttryck som korrekt beskriver att det sker en förglasning i lerskärv och glasyr i vår typ av keramik. Materialen smälter samman och bildar glas som tätar skärven och minskar graden av genomsläpplighet. I samband med vitrifikation krymper också godset till följd av sammansmältningen av materialen.

Men innebär vitrifikation att lerskärven alltid blir tät då? Nej, det gör det inte! Vitrifikation beror av flera faktorer som kan sammanfattas med: - Lerans/glasyrens sammansättning - Värmearbete vid bränning - Tillsatser av chamotte mm

Olika lermassor och glasyrer vitrifierar/förglasas vid olika värmearbete, vilket i sin tur beror på dess sammansättning av olika råmaterial. Tillsatser av chamotte kan också påverka skärvens förmåga att vitrifiera. Men en grundregel är alltid att vitrifikationsprocessen sker vid de sista 100C av bränningen upp till den optimala topptemperaturen för lera resp glasyr och att det är under ett sista intervall om ca 0-40C kring topptemperaturen där maximal vitrifikation erhålls. Hur stor ”platå” leran respektive glasyren har varierar mellan olika lermassor och glasyrer. Det är alltså helt orimligt att ett brännintervall som är större än 100C och påstå att vitrifikation sker i hela intervallet. Tillverkare som påstår att deras leror eller glasyrer är vitrifierade i större intervall – 1000-1300C är inte ovanligt, liksom sk ”bredbrännande” glasyrer – säger något som inte är kemiskt eller fysiskt möjligt med de material och ugnar vi använder.

VITRIFIKATION VS ABSORPTION 
Enkelt uttryckt så är absorption oftast andra sidan av vitrifikationsmyntet. När vitrifikationen är hög är absorptionen låg och vice versa. Ju högre förglasning, desto högre densitet/täthet i skärv och glasyr och desto lägre absorptionsförmåga.

Men alla leror vitrifierar inte tillräckligt. De kan släppa igenom vätska trots att vi bränt dem väldigt högt. Det gör dem olämpliga att använda för bruksföremål.

VAD SÄGER REGLERNA 
Det finns en internationellt godkänd organisation som heter ASTM som utformar testprocedurer för snart sagt alla tänkbara material i världen, så också för keramik. Större delen av världens länder, inklusive Sverige, har anslutit sig till ASTMs regelverk. Regelverket kring keramik som ska användas som bruksgods säger uttryckligen att absorptionen i den keramiska skärven inte får överstiga 0,5%. För andra typer av keramiska föremål som kakel kan en högre absorption accepteras.

Varför 0,5%? Jo, för att det är mycket svårt att mäta och bekräfta en absorption på 0% så testprotokollet tillåter upp till 0,5% för att keramiken ska anses vara tät. Och keramik för bruksändamål, där den kan komma i kontakt med livsmedel, SKA vara tät.

VAD SÄGER SÄLJARNA? 
Här har vi ett stort problem! Eftersom väldigt många kommersiella lermassor inte uppfyller kraven på maximal absorption enligt ASTMs – dvs vårt överenskomna – regelverk, så hittar de ibland på egna standards. Det är mycket vanligt att tillverkare och försäljare av lermassor påstår att en absorptionsnivå på 2-3% är fullt acceptabelt för all typ av keramik. Det är det inte!

Vid absorptionsnivåer på över 0,5% så kommer vi få problem med vaser som lämnar fuktringar efter sig, smörklockor som suger åt sig fett (som härsknar inne i skärven) eller missfärgningar inne i skärven på grund av att den suger åt sig vätska, fett, mm. Det är ohygieniskt. För prydnadsföremål som ska vara utomhus blir frostsprängning ett problem vid högre absorptionsnivåer.

Problemet för keramikern förstärks ju också av att en del försäljare av leror och glasyrer frikostigt påstår att du kan använda deras material utifrån något slags minsta gemensamma nämnare. Att det skulle vara ok att bränna en kägla 9-lera till kägla 6 för att glasyren du vill använda inte tål mer, eller att det är ok att över- eller underbränna en lera eller glasyr. Påståenden som att en glasyr ”är matt, men blir blank vid högre temperatur”, att en glasyr är ”rinnig” (i stället för att säga att den är överbränd) och andra liknande dumheter. Och då tänker jag inte ens nämna diskussionen om så kallad matsäkerhet… Det finns kunniga säljare, men tyvärr finns det också stor okunskap bland många. Kanske en följd av att keramiktillverkning blivit så omåttligt populärt på kort tid.

Så skaffa dig egen kunskap, våga ifrågasätta och välj återförsäljare med omsorg.

VEMS ÄR ANSVARET? 
Så varför ska vi inte kompromissa med absorptionsnivåerna då? För att det är keramikern som ställer ut ett bruksföremål till försäljning som är ansvarig för att produkten uppfyller alla krav, bland annat de som föreskrivs genom ASTMs testprocedurer. Kunden har rätt att förvänta sig att kraven uppfylls och keramikern kan aldrig friskriva sig från ansvar genom att hänvisa till materialleverantörernas påståenden. Sedan ett par år tillbaka har vi ju också en registreringsplikt för tillverkning av bruksgods till kommunernas miljöförvaltningar. Det ställer också krav på ökade kunskaper hos keramiker.

Men, det är också så att många lermassor och glasyrer är helt ok enligt teststandarden, men inte i de temperaturintervall eller värmearbeten som anges av tillverkarna. Bredbrännande glasyrer fungerar ofta bra, men i ett betydligt snävare intervall än angivet och lermassor har också oftast en betydligt snävare platå i värmearbete där de fungerar optimalt. Men, som sagt, alla lermassor vitrifierar inte tillräckligt, även om det är stengods eller porslin. Och då är de inte lämpliga att använda till brukskeramik. Så därför måste jag som användare av produkterna göra min hemläxa och testa materialen.

HUR TESTAR JAG? 
Leror är enkelt. - Du bränner en bit lera till topptemperatur (fast utan glasyr på) - Väg lerbiten på en våg med 2-3 decimalers noggrannhet - Lägg lerbiten i blöt i 72 timmar (eller koka den i 5 timmar och låt svalna i vattnet) - Ta upp lerbiten och torka av med en fuktig svamp eller trasa (för att inte dra fukt ur skärven) - Väg biten igen. - Skillnaden mellan torr vikt och våt vikt i % är absorption

(Våt vikt – torr vikt) / torr vikt *100 = absorption i %

När det gäller glasyrer är det inte riktigt lika enkelt. Här är grundläggande kunskaper om glasyrernas råmaterial och möjlighet till utsmältning avgörande för att du ska kunna ta ställning till om glasyren är korrekt vitrifierad eller inte. Men skaffar du dig de kunskaperna så är det inte heller svårt att bedöma.

OBS – det finns många glasyrer som kan se utsmälta ut, men som inte är det vid närmare granskning. Alla glasyrer som är underbrända eller överbrända är svagare än om de är korrekt brända och vitrifierade. De kan då lättare få olika glasyrfel, absorbera vätskor, repas, osv. Lerskärv som inte är korrekt vitrifierad kan också få en massa problem, även utöver det uppenbara att den kan absorbera vätska, fett, mm. Vitrifikation påverkar också utvidgningskoefficienten i lerskärv och glasyr, vilket kan leda till att vi får problem med passformen mellan lerskärv och glasyr om vi inte alltid bränner till full vitrifikation.

LERAN FÖRST - GLASYREN SEN 
Plötsligt är det inte så märkligt att erfarna keramiker använder sig av en eller två leror och ett begränsat antal glasyrer. Det är väl utprovade kombinationer av lermassa och glasyrer som ger ett gods som fungerar och förhoppningsvis uppfyller kraven på vitrifikation av både skärv och glasyr.

Oavsett om du köper färdiga material eller om du t ex gör egna glasyrer så behöver processen alltid börja med leran. Välj ut lermassor som du kan bränna till önskad vitrifikation och köp/skapa glasyrer som passar på de vitrifierade lermassorna.

Och ta säljarnas uppgifter med en sund nypa salt. De vill sälja sina grejer till keramiker och varken kan eller vill ta ansvar för keramiken vi tillverkar. Det är keramikerna som är produktansvariga gentemot kunderna och som kan ställas till svars om något går galet.

Med rätt kunskaper kan vi ifrågasätta informationen vi får och försvara vår arbetsprocess och våra produkter.