Här måste vi dela upp problemet i flera delar:

·       Vilka är kraven och var kommer de ifrån?

Det finns internationellt fastställda testprotokoll för vad brukskeramik (liksom snart sagt alla material i världen) ska tåla och de protokollen har större delen av världens länder anslutit sig till, inklusive Sverige. Det är dessa som våra myndigheter sen lutar sig mot när det kommer till uttalanden om matsäkerhet och så vidare. Och det är de kraven som ligger till grund när produktansvar och liknande ska utvärderas.

I korthet säger regelverket, som exempelvis återspeglas i Livsmedelsverkets föreskrifter om keramiska kontaktmaterial, att brukskeramik ska vara ”tätt, slätt och lätt att hålla rent”.

·       Hur definieras kraven?

Oftast när vi hör talas om ”matsäkerhet” så pratar en bara om risken för läckage till livsmedel av bly och kadmium. Men det finns fler faktorer som det inte talas lika högt om. 

Vitrifikation – att skärv och glasyr har bränts till den punkt där maximal förglasning skett och de kemiska reaktionerna för att bilda glas har fullbordats. Att keramiken ”är färdig” helt enkelt. 

Absorption – när keramiken är färdig ska den ha en maximal absorptionsförmåga på 0,5% (mätt i den bara skärven) för att anses vara tät. Då kan den inte absorbera vatten, fetter, osv och det gör den tåligare och mer hygienisk att använda. 

Stöttålighet – det hänger också ihop med vitrifikation men även keramikens utformning som tjocklek på kanter, utstickande delar, osv.

Glasyrfel och hygien – det finns många diskussioner om glasyrfel, särskilt krackelering, men det går tillbaka till frågan om vitrifikation igen. En krackelerad glasyr blir ren i diskmaskin OM den inte ligger på en dåligt vitrifierad skärv. Men krackeleringen i glasyren ger dessvärre också upphov till begynnande sprickor även i skärven vilket gör keramiken mindre tålig för stötar och slag.  

·       Lever leverantörerna upp till kraven?

Om du inte sett lerprofileringen på ceramicmaterialsworkshop.com så rekommenderar jag dig att anmäla dig till den nu. Den är gratis men du behöver skapa ett konto för att se den. Profileringen visar tester av ca 100 lermassor -och det kommer fler – från frf allt USA och Canada, men det kommer några europeiska leror så småningom också. Och principen är densamma för våra leror. 

Där framgår tydligt att det finns ett stort behov för oss keramiker att testa våra leror. En mycket stor andel av de testade lerorna lever nämligen inte upp till vad leverantörerna lovar när det kommer till vitrifikation, absorption och lämplig bränntemperatur/värmearbete. Det betyder inte att alla leror är dåliga, bara att de ska brännas annorlunda jämfört med leverantörernas rekommendationer för att bli riktigt bra. Så vad visar profileringen då?

·       Många leror påstås nå acceptabel vitrifikation vid en lägre temperatur än vad verkligheten visar, med alldeles för hög absorption som resultat,

·       Många tillverkare anger en högre absorption än 0,5% som acceptabel för bruksgods – ofta så mycket som 2 - 3% - i stället för att göra en lera som uppfyller teststandarden. ”Kan vi inte uppfylla kraven så ändrar vi kraven” typ – inte ok,

·       En del leror påstås klara högre värmearbete än de gör i verkligheten, med blåsbildning, sk bloating, som resultat,

·       Många tillverkare uppger väldigt generösa – läs orimliga! - temperaturintervall som rekommenderade bränntemperaturer, ibland så stora som 1000-1300C. Men vi vet ju att den kemiska processen där glas bildas i stengods och porslin sker under de sista 100C av bränningen upp till lerans optimala topptemperatur.

Har jag testat själv?

Självklart har jag testat några leror själv och jag har i nästan samtliga fall blivit mer eller mindre besviken. Några av de mest populära lermassorna på den svenska marknaden uppfyller inte vad de lovar. Jag tänker inte peka ut någon enskild här. Men det är också så att flera av dem uppfyller kraven en bör ställa vid andra värmearbeten än de angivna, eller inom ett mycket mindre temperaturintervall än det utlovade. Men några leror är för evigt förpassade till kategorin ”icke bruksgods”.

Testa dina leror!

Slutsatsen av det här är inte att du ska sluta köpa leror och inte heller att blunda för problemen. Det är inte heller att tro blint på vad som står på förpackningarna. Slutsatsen är att du behöver testa dina leror för att säkerställa att de uppfyller de internationellt överenskomna kraven på vad keramiska kontaktmaterial, dvs bruksgods för livsmedelsändamål, ska klara. Då klarar du rimligen också kraven på produktansvar.

Och det är enkelt att testa!

·       Gör en puck av din lera, 3 - 4 cm i diameter och ca 5 - 7 mm hög,

·       Låt den torka helt

·       Bränn den till glasyrtemperatur, dvs till den kägla du brukar bränna din keramik,

·       Väg pucken,

·       Lägg pucken i blöt i 72h, eller ännu hellre – koka den i 5h och låt den sedan svalna i vattnet i 24h,

·       Torka av pucken med en fuktig trasa (för att inte suga ur ev vatten ur pucken, bara torka ytan),

·       Väg igen

·       (Blöt vikt – torr vikt) / torr vikt * 100 = absorptionen i %.

Om du inte får ett tillfredsställande resultat så kan du göra flera puckar och bränna till flera olika värmearbeten. På så vis får du fram en kurva där du ser när absorptionen är som allra lägst, och kanske också när absorptionen ökar igen när leran blir överbränd. Och du ser om leran över huvud taget når en acceptabelt låg absorption. 

Lera till glasyren eller glasyr till leran?

Och det är ju här vi kommer till den stora knutpunkten när vi gör keramik. Vad ska vi utgå ifrån? Det finns så många påstående om att det är ”mer energieffektivt” att bränna till lägre temperaturer, att ”det blir finare färger” vid lägre temperaturer, att ”riktig keramik ska brännas till kägla 10”, osv, osv, osv. Alla dessa påståenden kan man skärskåda och komma fram till att energifrågan ”beror på” när en behöver fler material som i sin tur är energikrävande att framställa. Och att inte alla leror blir bäst vid kägla 10 heller. Och att det går att skapa fantastiska färger också vid mycket höga temperaturer.

För mig spelar inget av dessa argument någon roll. Jag väljer en lera, testar vad den behöver för att vitrifiera, och sen väljer/gör jag glasyrer som passar till den leran. Då vet jag att lerskärv och glasyr vitrifierar tillfredsställande och samtidigt.

Och eftersom det är lättare att göra glasyrer än att göra egna lermassor så är kunskaper om råmaterial, glasyrkemi och om värmearbete ovärderliga att ha! Gå en bra glasyrkurs – jag har flera på gång, kolla i weshopen!